Wohoooo! Rekord!

Såg precis att Lappri slagit rekord i antal poster på ett år, stort grattis till oss för att vi tar oss tid att skriva massa onödigt strunt på en hemsida ingen läser.

Lite stolt faktiskt, vill tacka mamma å pappa för min fina uppfostran, hunden Rocko som jag aldrig haft, mitt marsvin Doris och små blå papper på gatan.

Tiden går snabbt när man han har skoj...

...och helt otroligt långsamt när man inte har det. Kan inte Gun-britt eller Stefan, ja till och med Anneli kan få ringa. Bara det händer nått.

Räknande precis ut, efter 5 minuter stenhård lågstadie matte, att det är 32 dagar kvar innan jag sätter min fot i Sverige igen. Efter min senaste Sverige resa har jag gjort en lista i huvudet över saker jag saknar.

1. Alle görgoa vänner, söm vi säger i Värmlann. Saknar å bara kunna glid över och snacka skit med nån som kommit förbi "Magnus fan va konstig du är"-stadiet. Folk reagerar fortfarande så här på Irland och ja, jag är konstig. Det visste de nog redan på BB.
2. Taco-torsdagar. Och andra liknande grejer som att våldgästa Emma efter träningen eller mysfredag med familjen.
3. Bra skitpapper, de ska va hårt å grovt. Inte mjukt å luftigt så att en vattendroppe räcker för att fukta en rulle, hur kan de leva i denna misär?!
4. Fetband, riktigt jävla fetband. Pirat på Irland är som att försöka borda skepp med en jolle och en smörkniv.
   
5. Svensk öl, Guiness i alla ära men det är en öl, Sverige erbjuder ett stort utbud av riktigt god lager. Inte Heineken, Heineken, Carlsberg och Heineken.
   
6. Svensk mat, mmm körv å köttbullar..."Do you have hot dogs?" "Yes, you can buy these, 2 hot dogs with buns, just 5 euro."
7. Snygga tjejer, lite ögongodis får mej alltid på lite bättre humör. Gillar inte att jag är ytlig men här är det inte bara bristen på det fina utan det faktum att de är så fantastiskt fula så det nästan skär i ögonen.
   

Nä det här håller inte, ska inte gnälla över att jag är här för jag trivs skitbra! Umgås med ett stort gäng sköna människor och har faktiskt fortfarande roligt på jobbet. Så skit ner dej Sverige, jag kommer tillbaka när det är dags.

Suprise!

Jag spelar som bekant WoW, alldeles för mycket men nån last ska man ju ha i livet. I WoW har jag en guild tillsammans med några polare, bland annat min Lappri-kollega Blekis. För er ej insatta, guild är som en förening eller klubb. Vi får ibland in nya medlemmar till vår lilla nördklubb och det är alltid trevligt. Nyligen fick vi en ansökan från en 43-årig Engelsman och igår var första gången Silina som karaktären heter spelade med oss. Vi sitter i ventrilo och snackar när Silina kommer in sist av alla, hör och häpna när Silina inte bara spelar en tjej utan är en tjej!

Hennes glada hej följdes av några förvånade tysta sekunder innan vi sa hej och försökte låta väldigt naturliga. Visst, finns en hel del tjejer som spelar WoW men ändå. Det är lite som det skulle va att träffa på en manlig sköterska på 50-talet, eller träffa en bra kvinnlig förare på 2000-talet.

Paffa blev vi men också en duktig spelare rikare, dessutom slipper Blekis vara den femininaste i guilden nu....eller?

Del 2

Ah fredag eftermiddag, älskar hur folk slutar bry sej om allt som har med arbete att göra timmarna innan helg. Då får man chans att skriva detta...

Christine, Kristin, Tine, Ch eller helt enkelt fröken Forsberg-eran började på Högstadiet, mest för att jag inte visste att hon fanns innan. Vi gick i samma nördklass och tillskillnad från mej var hon faktiskt både duktig, engagerad och intresserad. Jag var grymt imponerad att någon orkade lägga ner så mycket tid på en sån sak som skolan. Till mej har lärare alltid sagt. "Magnus, du är väldigt duktigt men skulle kunna vara mycket bättre om du bara la ner dig lite mer". Till min mammas stora förtret har jag aldrig gjort mer än vad som är nödvändigt. "Hur har Jag kunna fått så lata ungar!?", hon säger det inte men hon tänker det.
Men detta handlar om Ch och hon la ner sej och hon var en sån där idol man ser upp till men inte vill vara som. Hon engagerade sej i massa grejer utanför skolan med, i vänner, i politik, i killar...ja det mesta. Det gjorde att hon hade massvis med vänner och ville man hänga med henne fick man boka in det några dar i förväg. Men det var det värt för Ch är en helt underbar person och trots hennes begåvning och smarta yttre är hon en härligt rolig blåst blondin på insidan. (Eller så gör hon det bara för att jag ska slippa känna mej dum, hon är snäll med!)

Det var också Ch som var först med att locka fram mina feminina sidor, här kommer lilla Magnus som tyckte det var skoj att leka krig tills han va 12 och började umgås med en tjej som passionerat förespråkade jämställdhet och killar som var i kontakt med sina känslor. Ändå vet jag nu att hon slänger sej på råbarkade mansgrisar som en tjockis på en chipsskål. Är man kompis med Ch är man också kompis med alla hennes tjejkompisar och minns fortfarande en kväll när vi satt å grillade och dom snackade ögonbryn. Feminism var också ett hett samtalsämne och jag fick minsann lära mej att man skulle respektera tjejer och allt skulle vara jämlikt . Tre år av tjejkvällar sätter sina spår och la grunden för den metro-sexuella Magnuf ni känner idag. För dom som skulle vilja testa på kan jag säga att tjejkvällar ger en inte helt sann bild av tjejer. Det är lite som killar i en bastu, fast värre för man kan inte se ifall verkligheten lever upp till orden. Hon drog också iväg mej på min första festival, till Arvika där religionen kring tältguden vaknade till liv, jag fick min första kontakt med tältsex (tyvärr ingen deltagande roll), och söta söta Christine trodde hon kunde lura folk att hon va utländsk genom att prata engelska på bred värmländska. Hon fick mej faktiskt att krypa ur min trygghet för att testa på massa saker. Vi slutade nästan helt umgås under gymnasiet, speceillt när vi båda hade varsin respektive, men här kommer bland det bästa med henne för det spelar ingen roll hur lång tid det går mellan vi ses. Så fort vi ser varandra är det som att vi alltid vart bästa vänner och pratat med varandra varje dag sen vi sa våra första ord.
-Mammja? Mammja pjappa!
-Pjappa pjappa!

Dom senaste åren har vi setts kanske en eller två gånger per år men det är lika härligt varje gång! Nu lär det tyvärr dröja ännu längre för hon har fått för sej att läsa till doktor i Danmark och jag fjantar ju runt på en grön ö så vi får se när vi ses igen men jag vet med säkerhet att det kommer bli en ruskigt bra dag. Hah, två ungdomar går i samma klass på högstadiet, den ena hamnar i Köpehamn och ska bli läkare, den andra jobbar på helpdesk.

Christine var också den som introducerade mej för Ninni som kom att spela en kort men väldigt viktig roll i mitt liv, mer om det i Del 3

Hittar inte hem :(

Så lite att göra att man blir stressad

Idag vart det väldigt mycket att göra på morgonen och jag var grymt stressad. Hoppas inga eventuella arbetsgivare läser detta men jag är fett kass på att hantera stress, blir så..stressad. Svär och förbannar mej över, ja allt. Men det är lugnt kära eventeulla arbetsgivare som läser detta, jag suger på det men jag fixart ändå....eller?

Nu är det inte alls stressigt, jag gör knappt nått men känner mej ändå stressad. Känns i hela kroppen, å tack vare 5 månader på Irland har jag lite mer kropp nu (Tack för att du påpekade det så fint Emma), så det känns rätt mycket.

Nu ska jag ta samtal!

Del 1

Det är aldrig för sent för att göra nått som fortfarande går att göra.

Historien om betedylsefulla tjejer i Magnufs liv börjar med Mette. Jag minns inte när jag träffade Mette första gången men det var strax efter att jag flyttade till Karlstad när jag var 3 små bäbis("jag är stjoor nuu") år. Vi bodde på samma gata, bara ett hus ifrån varandra och vi blev rätt snabbt dom bästa av vänner. Jag var en rätt svartsjuk vän minns jag, förstod aldrig varför hon var tvunget skulle leka med massa jobbiga tjejer. Hur som helst, hon var min absolut bästa vän och skulle kunna förmodligen skriva en hel bok om grejer vi gjorde som små. En del väldigt roliga som att rymma från dagis, en del bara konstiga. Barn är verkligen inte speciellt smarta och ibland alldeles för nyfikna. "Varför skulle du vilja veta hur Det smakar!?" Förutom min bästa vän som barn var hon också den första tjejen jag någonsin pussade, jag minns det fortfarande som om det var igår (dvs om man skulle kunna växa 140? cm och alldels för många kilon på en natt). Vi stod på baksidan av dagis, en ganska avlång byggnad, gick fram till varandra sakta men säkert. Sträckte fram våra små huvuden och pussa varandra på munnen varpå vi båda direkt flög en meter bakåt och spottade och fräste för det smaka så illa. Vi sprang åt varsit håll och sa usch usch fy, sen gick vi tillbaka till varandra och gjorde om hela visan. Det gav tydligen mersmak för efter några pinsamma får jag chans historier blev hon också min "flickvän" i slutet av mellanstadiet. Det var ingen större skillnad från när vi var vänner, lite mer pussar och gulliga meddelanden skickade med fax. Det var otroligt häftigt hur ett hjärta på ett papper kunde stoppas in en i pipande maskin för att sen dyka upp två hus längre ner på gatan ur en annan pipande maskin. Den största rollen Mette spelade för mej var utan tvekan den som min vän, minns med glädje hur vi kunde snacka bort en promenad hem från skolan så den tog 30 istället för 10 minuter. Alla gånger vi bakade kladdkaka och la grunden till min välsvarvade tonnårskropp. Tyvärr gled vi ifrån varandra efter mellanstadiet, vårt förhållande hade tagit slut och hon gick i en fotbollsklass medans jag gick matte/NO-klass och ni vet hur det är, nörd och sportfåne funkar inte. Inte i Highschool-filmer och inte i högstadie-Sverige heller. Tror det var mycket mer som spelade in där men oavsett om det berodde på våra intressen, kroppsdelar som mystiskt började växa ut eller vad nu än berodde på så innebar högstadiet slutet för Mette-eran. Istället kom Christine för att ta hennes plats som den viktigaste tjejen i Magnufs liv.

Jag stöter fortfarande på Mette ibland och även om det inte är som när vi var 10 igen så är det roligt att höra hur hon har det nu och vem hon pussar på bakom dagis idag. Även om vi gler isär var och är Mette en väldigt viktig person för mej.

Venta nu lite...

Man vet att man sitter för mycket i ventrilo och pratar med folk när man får en känsla av att man borde trycka in en knapp för att kunna prata.

Fast nu när sommarn närmar sej med stormsteg och hemlängtan ökar så känns det skönt med lite kontakt med några av dom som representerar Karlstad för mej. På tal om hemlängtan har jag på sistone börjat tänka mindre på mej själv och mer på dom som betyder/betytt väldigt mycket för mej så har planer på att göra något väldigt olapprigt och skriva något vettigt på den här bloggen. En serie av inlägg, betydelsefulla tjejer i Magnufs liv. Så nu har ni något att se fram emot.

Glad första maj på er!