Del 1

Det är aldrig för sent för att göra nått som fortfarande går att göra.

Historien om betedylsefulla tjejer i Magnufs liv börjar med Mette. Jag minns inte när jag träffade Mette första gången men det var strax efter att jag flyttade till Karlstad när jag var 3 små bäbis("jag är stjoor nuu") år. Vi bodde på samma gata, bara ett hus ifrån varandra och vi blev rätt snabbt dom bästa av vänner. Jag var en rätt svartsjuk vän minns jag, förstod aldrig varför hon var tvunget skulle leka med massa jobbiga tjejer. Hur som helst, hon var min absolut bästa vän och skulle kunna förmodligen skriva en hel bok om grejer vi gjorde som små. En del väldigt roliga som att rymma från dagis, en del bara konstiga. Barn är verkligen inte speciellt smarta och ibland alldeles för nyfikna. "Varför skulle du vilja veta hur Det smakar!?" Förutom min bästa vän som barn var hon också den första tjejen jag någonsin pussade, jag minns det fortfarande som om det var igår (dvs om man skulle kunna växa 140? cm och alldels för många kilon på en natt). Vi stod på baksidan av dagis, en ganska avlång byggnad, gick fram till varandra sakta men säkert. Sträckte fram våra små huvuden och pussa varandra på munnen varpå vi båda direkt flög en meter bakåt och spottade och fräste för det smaka så illa. Vi sprang åt varsit håll och sa usch usch fy, sen gick vi tillbaka till varandra och gjorde om hela visan. Det gav tydligen mersmak för efter några pinsamma får jag chans historier blev hon också min "flickvän" i slutet av mellanstadiet. Det var ingen större skillnad från när vi var vänner, lite mer pussar och gulliga meddelanden skickade med fax. Det var otroligt häftigt hur ett hjärta på ett papper kunde stoppas in en i pipande maskin för att sen dyka upp två hus längre ner på gatan ur en annan pipande maskin. Den största rollen Mette spelade för mej var utan tvekan den som min vän, minns med glädje hur vi kunde snacka bort en promenad hem från skolan så den tog 30 istället för 10 minuter. Alla gånger vi bakade kladdkaka och la grunden till min välsvarvade tonnårskropp. Tyvärr gled vi ifrån varandra efter mellanstadiet, vårt förhållande hade tagit slut och hon gick i en fotbollsklass medans jag gick matte/NO-klass och ni vet hur det är, nörd och sportfåne funkar inte. Inte i Highschool-filmer och inte i högstadie-Sverige heller. Tror det var mycket mer som spelade in där men oavsett om det berodde på våra intressen, kroppsdelar som mystiskt började växa ut eller vad nu än berodde på så innebar högstadiet slutet för Mette-eran. Istället kom Christine för att ta hennes plats som den viktigaste tjejen i Magnufs liv.

Jag stöter fortfarande på Mette ibland och även om det inte är som när vi var 10 igen så är det roligt att höra hur hon har det nu och vem hon pussar på bakom dagis idag. Även om vi gler isär var och är Mette en väldigt viktig person för mej.